Jag vet egentligen inte vad man ska skriva.. Allt känns så tomt och mörkt. Jag är i ett evigt mörker och just nu är det svårt att se något ljus. Hur orkar man, hur tar man sig igenom en sådan här sak? Livet går vidare, ja det ser jag varje dag och samtidigt som jag vet att andra människor inte känner min smärta så blir jag arg när jag ser att folk bara lever på som om inget hänt och sanningen är ju att ingenting har ju hänt i deras liv. Mitt liv står still just nu, det är som att vara i en liten bubbla och man ser dagarna bara sväva förbi utanför.

 

Dagarna blir inte bättre av att det är soligt och vårigt, jag önskar att det bara kunde regna och vara mörkt det passar mitt sinne bättre och solen skulle inte sticka i mina ögon så fort jag går för nära ett fönster. Jag känner mig helt utmattad och även fast jag sover många timmar på nätterna känner jag mig aldrig utvilad. Den största frågan i mitt huvud är varför? Det var för tidigt, för ovärdigt. för orättvist.

 

Men rättvisa är något som vi människor har hittat på för rättvisa är ingenting som finns egentligen.

 

Varför lämnade du mig så tidigt älskade pappa?