Usch, nu har det gått ca 1,5 vecka sedan beskedet kom när vi stod ute i skogen. Vi gick ute i den hemska skogsterrängen och allt jag kunde tänka var att jag måste orka för pappa har gått här. Det var 20cm snö på vissa ställen jag trampade ner mig i hålor som var fyllda med vatten, jag ramlade , åkte på rumpan och jobbade mig upp för kullar. Allt jag ville var att hitta pappa levande med någon slags puls kvar. Samtidigt som jag är glad att det inte var jag som hittade honom så ville jag så gärna finna honom och ge honom en stor kram och en riktigt smäll för att han ännu en gång gjort oss så oroliga men denna gången slutade det inte med oro, utan rädslan att förlora honom blev verklighet och nu får jag aldrig krama eller skälla på honom igen. Han lever vidare i mig och syrran nu och jag känner igen honom så mycket i mig själv. Vi delade alltid passionen för djur och natur, musiken och passionen till mat (både att äta och laga). Jag saknar dig ♥

 

Nu ska man helt plötsligt planera begravnigen för sin pappa 30 år för tidigt, hur orkar man..Jag är så illa tvungen att bara orka.

 

Blivit förskyld nu också.