Lite reflektioner såhär på eftermiddagen. Nu har jag snart läst 2,5 år på socionomprogrammet och ibland slår tanken mig "shit kommer jag orka med detta" Förstå mig rätt jag kommer inte hoppa av eller något sånt jag vill mer än allt ha denna titeln och jag kommer vara sjukt stolt över mig själv när jag får min examen i januari 2016. Allt som jag har varit med om i livet har tagit mig dit jag är idag och för ca 10 år sen, var socionom det absolut sista jag ville bli. "Tänker inte bli någon jävla soctant". Jag hatade allt som hade med soc att göra, jag hatade poliser och myndigheter överlag. Alla dessa jäkla maktpositioner som ska ta hand om de som är mest utsatta i samhället, det får inte bli fel då. Men sen gick det några år och jag började mer och mer dra mig till detta yrket, kunna hjälpa någon och göra skillnad för någon tror jag är meningen med livet och jag tror inte det finns något som får en själv att må så bra som man gör när man hjälper någon annan. Låter kanske själviskt men nej jag tror inte att man i grunden hjälper människor för dennes skull utan jag tror det egentligen handlar om att man gör det för att må bra själv. Men det spelar egentligen ingen roll för det viktigaste är att det blir rätt hjälp och att den sprids vidare.

 

Men det är också detta som gör att jag ibland känner mig så hjälplös. Hur FAN ska jag kunna bli en BRA socionom. Jag menar det finns många som går ut med en socionomexamen men hur många är egentligen bra? Jag är så rädd att jag ska bli okänslig och att min cyniska sida ska ta överhand. Att jag ska göra fel så att någon hamnar mellan stolarna. Jag är cynisk på det sätt att jag vet att det finns så otroligt många hemska människor och idioter ute i världen och att jag vet att många sitter i maktposition för det är där de trivs. Läs mina ord rätt nu, jag säger absolut inte att alla som har en maktposition är rötägg! Jag hoppas till gudarna att jag aldrig blir en utav dom. Men om jag hela tiden håller mig kritiskt till mitt arbete så hamnar jag förhoppningsvis aldrig där.

 

Vad som har fått mig att börja tänka på detta nu då helt plötsligt, jo jag har lyssnat på en dokumentär som berörde mig något så otroligt. Jag gick i skogen och lyssnade och ville ibland bara slå på ett träd för att jag blev så sjukt frustrerad och provocerad. Jag blev så otroligt ledsen och jag ömmar så för personen som dokumentären handlar om. Känner inte ens männsikan men ändå vill jag bara krama henne och säga att ingenting var hennes fel. Att jag blir så berörd av en dokumentär skrämmer mig för hur ska det gå när jag kommer ut sen, när jag sitter där och verkligen ska träffa dessa människor som är så utsatta hur ska jag orka med? Hur ska jag orka med all misär? Det var just dessa tankar jag hade när jag var yngre, ska jag växa upp dåligt och sen jobba med massa misär också?? Hur tänker jag egentligen? Men jag ömmar ju för dessa människor så det blir nog bra ändå i slutändan, sålänge jag får bo på landet, komma bort från allt när jag slutar jobbet och bara andas naturen och drömma mig bort. Gå hand i hand med någon i gräset samtidigt som mina hundar springer runtomkring, läsa en varsin bok i varsin ände av soffan och bara känna ett inre lugn det är vad jag kommer behöva för att fixa detta jobb tror jag. Sen beror det självklart på vad exakt jag kommer jobba med i framtiden, alltså vilket område det blir. Det kommer bli tufft tror jag men jag hoppas det jag vet och varit med om kan göra mig till en bättre socionom och en bättre människa. 

 

Sorry att det blev så långt, kunde inte hejda mig när jag väl satt igång!